vad roligt det är att se att ni följer bloggen så dagligt och ihärdigt även fast jag inte bloggat på över en vecka. jag vet att många undrar och jag vet att några redan är medvetna och jag antar att det börjar bli dags för mig att ge något tillbaka nu.

mars kom förra söndagen och med det togs min morfar
det gör på riktigt ont i hela kroppen och ofta känner jag bara att mitt hjärta får panik
hur hanterar man sånt här?
jag har ingen aning, för jag har aldrig varit med om detta förut
jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte hur jag ska tänka
jag vet inte hur jag ska vara, jag vet inte vad jag ska göra
jag vill nog mest bara inte förstå

jag gråter mig till sömns i princip varenda kväll
och vissa gånger lyckas jag faktiskt känna mig lite lättare
eller mest bara tom
ja, mest bara tom
helt plötsligt känns överdrivet många saker ganska oviktiga
skolan t.ex. tankarna orkar liksom inte
jag vill mest bara vara omringad av min familj eller typ träna
för under träning så ventileras man och man behöver liksom inte tänka på nåt överhuvudtaget
folk säger att det blir lättare, men jag vet inte
det känns som det kommer dröja ett bra tag

när jag skulle gå och lägga mig den där söndagen så tog jag av någon anledning upp mobilen
jag började skriva och efter någon minut så hade jag skrivit detta:

Du sitter nog på ditt moln, leende och vid gott mod
även i det tysta tycker jag mig höra hur du säger åt oss att inte gråta
- men vi gråter
Tårarna bevisar att vi sörjer och saknar
tårarna bevisar att vi älskar
Människor säger att vi ska vara stolta över vår familj
- det är vi
Vi är stolta över dig
Vi har fått låna den finaste av änglar
det är vi tacksamma för
Även fast du inte längre finns bland oss
så finns du alltid hos oss
precis som vi finns hos dig
Vi älskar dig och glömmer dig aldrig

från och med nu kommer jag att försöka bättre mig vad gäller bloggandet
men ni får ändå ha lite överseende

jag vill återigen tacka er, mina fina vänner, för allt stöd
ni är obetalbara